Hot, trygghet och driv! Himmel, ibland undrar jag verkligen hur det är fatt med mig. Hur kan det vara möjligt att jag upplever en så pass stor ångest för hur det ska gå med företaget, alla mina projekt och alla mina drömmar. Inte är det väl hela världen om jag misslyckas, eller?

Den ångest och oro jag ibland känner är inte rimlig och alldeles för stor i proportion till de hot jag egentligen står inför. Jag bor faktiskt i Sverige, vi har ett fint välfärdssystem. Jag kan faktiskt hitta något jobb som jag kan försörja mig på. Vi kommer inte hamna på gatan!
Men ändå så river det tag i mig ibland och klumpen i magen förvandlas helt plötsligt till ett stort svart hål som jag försöker värja mig ifrån.

Det här är spännande tycker jag. Och otäckt!

Jag kan inte ta bort hoten från företaget. Så som mindre intäkter, färre kunduppdrag, utmanande situationer. Jag kan inte heller ta bort mina tankar där jag frågar mig om jag kommer jag att klara av det jag gett mig in på. Kommer företaget att klara sig? Hur ska jag kunna rädda företaget? Jag kan inte heller ta bort oro som jag känner för barnen.

Den senaste tiden har jag lärt mig om de tre olika system vi har. Hot, driv och trygghet. Jag har också lärt mig att det är lätt att man under hot faller in i sin gamla uråldriga reptilhjärna och agerar på hotet på samma sätt som jag skulle göra om det stod en ilsken björn framför mig. Fyser jag till is, flyr jag eller fajtas jag? De tre F:en. Freeze, fight, flight!

Coronaviruset är ett klart hot men inte samma superakuta hot som hos en ilsken björn. Jag kan alltså medvetet ta mig från kris och panik till mitt trygghetssystem för att kunna tänka mer strategiskt riktigt. Men det är inte enkelt!

Det är lätt att jag istället snabbt och utan att tänka helt klart, dyker ned i den gamla hjärnan när jag ska hantera hoten. För att slippa känna obehaget i hoten kastar jag mig direkt in i drivsystemet och sätter igång en rad nya projekt, med syfte att rädda verksamheten. Men om jag inte landar i trygghetssystemet emellan så är det lätt att jag kastar mig in i olika projekt som inte är bra för mig och som inte är bra för företaget på lång sikt.

Men om jag nu kan landa i ett trygghetssystem, där jag får tillgång till min moderna, lite mer strategiska hjärna, som tänker lite mer långsiktigt så kommer nästa fråga till mig. Vad vill jag med företaget? Hur vill jag utvecklas? Hur vill jag ha det i mitt liv, i hela mitt liv. Hur vill jag leva mitt liv och vem vill jag vara?
Nu har jag varit hos min terapeut Ann Waxberg igen. Så bra! Vi har backat tillbaks till goda minnen jag har och då framförallt som mamma. Jag är ju mamma till fyra barn, fyra pojkar!

Där hittade jag fina minnen som är som en vagga av lugn och ro, kärlek och tillit! Jag hittade Samuel som nyfödd sovandes på mitt bröst. Jag hittade Jonathan och Samuel på stranden i Antibes. Vi bodde i Frankrike då de svar små och när alla turister hade åkt hem och temperaturen var så där härligt skön så man kunde ha kläder på sig på stranden utan att svettas ihjäl, var vi helt själva med havet. Jag hittade även minnet då jag valde att stanna kvar och inte fly. Då jag kraschade för 7 år sedan. Hugo och Charlie spelar fotboll på tomten och jag sitter och njuter av att se dem från trappan med Peggy bredvid mig.

Jag letade i de minnena efter vad som är viktigt i mitt liv som jag absolut inte kan kompromissa med, som jag aldrig kan avstå ifrån. Och det är kärlek!

Jag ska träffa min terapeut om fyra veckor igen och fram till dess ska jag fortsätta att lyssna på boken Utan Press av Sofia Viotti och ta hand om mig själv och mitt lilla jag som ibland tycker att världen är så hotfull och läskig.

När det där otäcka kommer över mig, när klumpen i magen river i mig, ska jag klappa på mig själv, ge mig kärlek och trygghet på samma sätt som jag ger mina barn.

Om du har lust att följa med på min resa så kan du få nya dagboksblad till din e-post. Anmäl dig här så hörs vi snart igen!

Vi hörs igen!
/Pia